"Det var först efter att jag hade tagit mig igenom den mest akuta fasen av utmattningen som jag verkligen insåg i vilket erbarmligt tillstånd jag var. Inte minst fysiskt. Allt var stelt i kroppen och värken var ibland övermäktig. Under hela mitt liv har jag promenerat mycket, eftersom jag gillar att vara utomhus och jag gillar hur hjärnan både lugnar ner sig men samtidigt blir mer fokuserad och kreativ under en promenad. Men jag hade nog promenerat lite väl mycket de senaste åren. I ett försök att ta ner stressnivåerna hade jag lagt mig till med hysteriskt långa promenader. Jag gick alla dagar i veckan, alltid minst en till två timmar, ofta tre till fyra timmar. Det, i kombination med ett stillasittande datorjobb, en ohållbart krävande arbetssituation och en lika ohållbart överfylld ryggsäck som bars fram och tillbaka varje dag mm, blev för mycket. Nacke och rygg värkte konstant, hållningen blev sämre för var dag och till slut kunde jag inte gå då höger ben tvärt slutade att funka.

 

Det var dags att börja om på noll och hitta en helt ny livsstil med en hållbar balans mellan aktivitet och återhämtning i vardagen. Jag behövde börja med att bygga upp min kropp. Medan jag alltid haft en bra kondition hade det bara blivit sämre och sämre med muskelmassan de senaste åren. Vid utmattningstillfället hade jag allt annat än en stabil bål och min hållning var inte ståtlig... snarare krum. Jag förstod att styrketräning skulle vara bra för mig. Men jag som alltid dragit mig för träningslokaler och att träna tillsammans med andra drog mig för tanken att gå till en träningsanläggning. För mig har träningslokaler och allt det som jag tyckt hört ihop med det – att försöka se spänstig och vältränad ut, att ha snygga kläder på sig och att vara lite lagom hurtig och glad – varit något olustigt. Och just nu var jag dessutom både otränad och sliten och jag kände mig svag, osäker och absolut oförmögen att leva upp till några som helst krav om att vara i god form. Hur skulle jag fixa styrketräning? Styrketräning hemma, blev svaret. Jag började några veckor med ett litet gympaprogram hemma. Det var ok, men ändå inte tillräckligt. Jag behövde nog lite vägledning.

 

En eftermiddag, på väg till mataffären gick jag förbi Invicta, ett gym för kvinnor, på Erikslust. Det tog ytterligare några rundor till mataffären innan jag brutit ner mitt initialmotstånd, men så en dag vågade jag mig in i lokalen. Vad som hände sedan kan jag inte helt förstå, men jag kände mig som hemma direkt. Jag! I ett gym?!! Det hade jag aldrig trott. Men där var jag!

 

Jag tror att det var något med Mersinas vardagliga, öppna sätt att möta mig och att lyssna in mina behov som avväpnade mig. Det kändes helt plötsligt enkelt och självklart att även jag skulle vara på detta gym - inte alls läskigt. Jag fick hjälp med att lägga upp ett litet lagom träningsprogram som passade mig. Trösklarna var låga. Jag kunde genomföra träningspasset utan större problem och då blev jag både glad och nöjd. Jag märkte sedan knappt hur Mersina byggde på programmet allteftersom. Jag tyckte att det var enkelt i början och det påverkade nog min fortsatta inställning. Jag fortsatte att tycka att det kändes enkelt – även om träningen blev mer utmanande. Till slut hittade vi en nivå som kändes bra för mig. Jag valde att stanna där. Jag hade inga behov av vidareutveckla mig träningsmässigt. Jag ville ju bara vårda min kropp så att den skulle må bra.

 

På Invicta kan man vara som man vill. Det är jag tacksam för. Har jag en dålig dag så kan det räcka med en hälsning och sedan kan jag hålla mig för mig själv och ändå känna mig inkluderad i sammanhanget. En bra dag, kan jag tala lite med de andra som är där på gymmet – så där lite småtrevligt snack som man mår bra av. Det är bara kvinnor som tränar på Invicta och ingen bryr sig om vad den andre gör. Ingen har behov av att visa upp sig. Det känns som om alla bara vill varandra väl.

 

Mersina och Mona som arbetar på Invicta sprider en värme och glädje omkring sig och de är mycket välkomnande - fast inte på ett jobbigt klistrigt sätt, utan på ett alldeles perfekt vardagligt sätt. Det passar mig.

 

På Invicta har jag hittat en möjlighet att ta hand om min kropp lite bättre. Jag kommer aldrig att bli en stortränare, men för mig räcker det att två-tre gånger i veckan ge min kropp en halvtimmes styrketräning. Det, i kombination med vardagsmotion på cykeln eller promenader (lagom långa!), har gett mig en värdefull byggsten i mitt nya hållbara liv. Inga stora saker, men precis lagom. Det mår jag bra av. Livet har blivit härligt!

 

Tack Invicta för det ni hjälpt mig med!"